La den rette komme inn

[Mei]

Dette handler de andre romanene hans om;

Håndtering av udøde;

Sitat:

Stockholm, 13 augusti 2002. Efter en långvarig värmebölja svävar ett elektriskt fält över staden. Lampor kan inte släckas, maskiner kan inte stängas av. Utbrottet når sin kulmen i en kollektiv huvudvärk och kaos hotar. Plötsligt är det över. Men något har hänt. Den pensionerade journalisten Gustav Mahler får ett samtal från Danderyds sjukhus. De döda på bårhuset har vaknat. Hans eget barnbarn har nyligen lagts i jorden på Råcksta kyrkogård. Har även de begravda slagit upp sina ögon? Elvy har vårdat sin senile make till hans död. Begravningen ska äga rum två dagar senare. Men mitt i natten krafsar det på dörren. När Davids hustru dör i en bilolycka, ber han Gud att få henne tillbaka. Men återkomsten till livet ser inte ut som han hoppats.

Menneskehavn;

Sitat:

”Pappa, vad är det där? På isen?”
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.
Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.

I John Ajvide Lindqvists bok Människohamn är inte zombier eller vampyrer vad som hotar oss, utan något så alldagligt och ständigt närvarande som havet. Havet. En hemsk fiende – stor, mäktig och otäck. Och det är en stor, mäktig och otäck bok John Ajvide Lindqvist skrivit.

(De finnes på norsk, men etter å ha begynt på den nyeste på svensk tror jeg jammen at jeg må anbefale det. Det er noe annet med originalspråket, selv om jeg som regel foretrekker å lese på norsk)